IRONMAN 70.3 Jönköping 2022

IRONMAN 70.3 Jönköping 2022

 Af Nichlas Gustafsen

Lad mig starte med at sige at det var et fantastisk race med en masse fantastiske mennesker og flotte ruter.
Jeg havde taget turen til det svenske sammen med en af mine stærke Uperform atleter.
Vi tog hjemmefra tidligt lørdag morgen, så vi var i Jönköping omkring kl. 10.30. Så havde vi massere af tid til at tjekke ind og lige få tjekket det hele ud inden vi bare kunne slappe af.
Vi fik roligt tjekket ind, som foregik direkte på mit hotel. Til min store overraskelse så boede jeg 200 m. fra start og 200 m. fra mål, så det kunne ikke være mere centralt, hvilket var super dejligt.
Efter vi havde tjekket ind gik vi en tur ned og så hvor svømmestarten skulle være, samt vi fik tjekket skiftezonen ud og spist lidt frokost.
Herefter gik vi op til bilen og klædte om til noget cykeltøj, for så lige at tjekke cykelruten lidt ud. Vi havde hørt der var en reel bakke som var efter små 10 km. så den cyklede vi ud og så.
Vi mødtes også med min gode ven Martin som arbejder for IRONMAN, som kunne give os lidt indsigt i ruterne og det hele. Det er super fedt at have Martin tæt på når der er store races, da han kender en del til mig og mit niveau og derfor let kan snakke ind i hvordan dagen kommer til at forløbe.
Resten af dagen gik på at slappe af og tjekke cykel ind osv. samt vi mødtes med min far og hans kone, som var kommet for at heppe på os. Og jeg fik selvfølgelig hilst på diverse atleter fra Herlev Tri og Motion samt Uperform.
Jeg gik tidligt i seng så jeg kunne være frisk til næste morgen.

Måske var jeg gået for tidligt i seng eller også havde en nat alene uden ungerne bare gjort jeg fik sovet igennem. Men jeg vågnede alligevel kl. 5 og var super frisk og klar til dagen. Jeg blev dog liggende i sengen og slappede af indtil morgenmaden åbnede kl. 6. Starten på stævnet var først kl. 9, så vi havde massere af tid fra morgenstunden af.
Jeg fik roligt spist min morgenmad sammen med Martin og vi fik ønsket god dag til hinanden for jeg skulle jo i ilden og han skulle arbejde hele dagen med racet.
Herefter gik jeg ned og ordnede de sidste ting på cyklen osv. for så at gå tilbage til mit værelse og slappe lidt af igen.
kl. 8.30 mødtes jeg med min far og hans kone, samt Sebastian som jeg rejste med, for så at gå ned til start og gøre os klar.
Jeg var helt rolig og glædet mig bare til at komme i gang. Jeg startede i gruppe 2, da jeg ikke har fået svømmet så meget, men svømningen gik super fint, selvom det var lidt svært at navigere på trods af ruten var relativt simpel.

Efter svøm skulle vi løbe over 500 m. fra swim-exit til skiftezonen, men det gik igen også super fint og jeg fandt hurtigt mine ting og røg afsted på cyklen.
Nu tænkte jeg at nu starter dagen for alvor, på trods af jeg havde sat et lille mål for mig selv om jeg ”bare” skulle løbe en fornuftig afsluttende halvmarathon. Men jeg havde hørt fra Martin at vi skulle glæde os til cykelruten som var mega smuk og det kan jeg hermed bekræfte at den var. Jeg nød hvert et øjeblik også selv da det blev lidt hårdt. Jeg havde en super fint cykling hvor jeg holdt en del igen, så jeg kunne nå mit mål om et godt afsluttende løb.
Så da jeg kom ind i T2 fik jeg hurtigt sat cyklen og kunne se at 4 af mine gode klubkammerater fra Herlev allerede havde stillet cyklen, så der var lidt at løbe efter, selvom jeg ikke vidste noget om hvornår de var startet (men før mig). I skiftezonen tog jeg det relativt roligt. Jeg havde ikke lige fået sat elastikker i løbeskoene, så brugte lidt ekstra tid på at binde sko, men det var helt ok. Formål nr. 1 med racet var trods alt at nyde det og have en god oplevelse.
Men afsted med mig, ud på løbet. Jeg løber altid lidt ekstra hurtigt de første 2-3 km. hvor jeg da også kunne se at tempoet var en del under 4.00, men jeg fandt heldigvis ind i rytmen omkring de 4.05-4.10, samtidig med jeg havde overskud.
Ude på løberuten så jeg hurtigt et par stykker fra Herlev og dem fik jeg hentet stille og roligt undervejs på turen, hvilket var super hyggeligt så man lige kunne sige hej. Sebastian så jeg ikke han havde for meget fart på, så ham var der ingen chance for jeg kom forbi.

Men løbet gik virkelig godt og jeg kom ind under 1.30 som var mit mål og jeg var super glad og havde stadig lidt at skyde med til slut på racet. Så jeg var super glad for hele mit race.
Jönköping 70.3 levede til fulde op til mine forventninger. Et super fedt race med en virkelig flot cykelrute, som jeg kun har prøvet flottere til IRONMAN Nice. Så jeg vil klart anbefale alle der spørger at køre IRONMAN 70.3 Jönköping!!!

Ironman 70.3 Jönköping

Af Mikael Kjellander

2015 gästade jag Jönköping för första gången iförd Elastan. På den tiden (nu låter det som hundra år sedan) hette tävlingen Vätter Challenge och det var SM på medeldistans. Året efter fick tävlingen Ironman status och blev därmed Sveriges första 70.3 (halv Ironman). Jag har sedan dess traditionsenligt besökt vackra Jönköping i början av juli varje år.

Årets vistelse inleddes i Rosenlundsbadet där vi firade dotterns födelsedag. Härligt inbjudande 50-metersbanor fanns att tillgå men jag fick nöja mig med vattenrutchkanan och vågmaskinen.

Senare på kvällen passade jag på att registrera mig innan pre-race mötet. Detta var mitt nionde Ironman event och mötet bjöd därför inte på några sensationella nyheter. Sen middag med familj och vänner innan kvällen var slut.

Lördag och inte vilken lördag som helst, VM-kvartsfinal med Sverige på planen! Avspark 16:00… Ironkids 16:00… Arrangören insåg visst att gatorna förmodligen skulle gapa tomma vid den tiden och flyttade tack och lov tiden för loppet till 14:30! Jag kan redan nu säga att det blev helgens höjdpunkt att få uppleva båda tjejerna springa tillsammans hela vägen till den mäktiga målrakan och in i mål!

Lördagen innebar också lite förberedande träning och jag började i Munksjön med 20 minuter simning. Sjuuukt bra känsla i kroppen och jag ville egentligen simma mer men jag hade annat att göra också!

Vidare ut på cykeln och jag begav mig till tävlingens inledande monsterbacke för att säga några väl valda ord inför morgondagen! Backen fick veta vem som bestämde och jag kunde med ro i själen rulla tillbaka till hotellet.

Avslutningsvis en kort löprunda på tävlingsbanan med känslan av att äga hela Jönköping. Jag sprang i 13 minuter innan jag förflyttades från molnen till avgrunden. PANG så small det till i vänster fotled! Jag har de senaste tre veckorna haft problem med fotleden som kommit och gått. Nu kom det tillbaka med besked!

Jag stannade direkt och försökte efter en stund ta ett nytt löpsteg med ett nytt hugg i foten som följd.

Tillbaka till hotellet och de kommande 12 timmarna präglades av total oro. Nog för att Ironman 70.3 i Jönköping inte är säsongens stora mål men nu när man är här vill man prestera, eller åtminstone genomföra med värdighet!

Efter tre tuber voltaren gel, massage och blixtkonsultation med sjukgymnast var jag tvungen att acceptera läget. Jag beslutade mig efter lång konsultation med min teammate Lina att låta foten vara, starta i loppet men avbryta om huggen återkommer för att inte riskera något långsiktigt!

Bara att gå och lägga sig och sova då… När man bor rakt över Harry´s med uteservering en lördagkväll under fotbolls-VM och det är 100 grader varmt på rummet så fönstret måste vara öppet för att kunna överleva… De sista gästerna lämna gick hem klockan 03:00, hoppas att ni hade en kanonkväll!

Innan Ironman Kalmar 2014 sa en mycket klok granne på campingen att sista nattens sömn inte har någon som helst betydelse för prestationen, det finns det forskning på! Med detta i åtanke hjulade jag ner till frukostbuffén tillsammans med alla andra fullständigt introverta triathleter som anstränger sig stenhårt för att se så avslappnade och icke-nervösa ut som möjligt. Naturligtvis utan att säga något eller ännu mindre titta på någon annan! Personligen hade jag inte så mycket mer att vara nervös över än fothelvetet.

Nåväl, jag begav mig till växlingsområdet efter att ha beskådat den repa i sidodörren på bilen som något pundhuve bidragit med i parkeringshuset dagen innan… (Tvungen att få skriva ur mig den!)  Jag laddade cykeln och la ett par strumpor i löppåsen som jag helt enkelt glömt dagen innan när fokus låg på annat håll!

Slutligen stod jag i våtdräkten vid starten och överöstes av nödvändig pepp från Lina som knappast kunde undgå vart min energi riktades.

Jag hade lika optimistiskt som alltid placerat mig nära 30-skylten, dvs min uppskattade simtid. Kanonen ekade mäktigt över hela Jönköping när starten gick och några minuter senare började min resa. Jag hade en lika fin känsla som dagen innan! Jag kände mig stark, tekniken satt bra och jag simmade förbi flera. När jag klev upp på rampen hade jag känslan av att idag blev det personligt rekord på simningen men klockan visade 32:42 och det var under förväntan men ok.

Nu väntade första testet av foten i och med att avståndet till växlingsområdet är hela 540 meter, på kullersten. Även om det ligger en mysig matta att springa på så blir det hårt när man är barfota. Foten kändes bra och optimismen steg inför resten av loppet.

Växlingen gick smidigt och som AWA-athlete med lågt startnummer hade jag en riktigt bra plats i växlingsområdet. Jag kom iväg bra på cykeln och första backen höll käften precis som jag sagt åt den dagen innan! Cykelbanan är böljande genom otroligt vacker miljö men kuperingen passar inte mig riktigt som gillar att bara pumpa på! Flera gånger tappade jag placeringar i uppförsbackarna för att ta igen dem när det blev plant.

Banan har en vändpunkt och jag hade en känsla av att Micke Karlsson (ni vet, Mr. X) låg före mig. Mycket riktigt mötte jag honom där och kunde med klockan konstatera att han var 1:50 före mig. Micke berättade att även han hade tagit tiden i jämförelse med mig vid samma tillfälle! 

Cyklingen fortlöpte utan konstigheter tills jag i en av de långa nedförsbackarna på slutet såg en skadad cyklist ligga på vägen. Han var redan omhändertagen och jag fortsatte men det visade sig senare att det var min kamrat inom Uperform Coachning, Magnus Jonsson som låg där! Hoppas på snabbt tillfrisknande!

Jag cyklade på 2:22:54 vilket var helt ok och det var dagens nionde snabbaste tid i M35.

I växlingen ryckte jag snabbt åt mig min löppåse och satte mig för att byta om. Jag öppnade påsen och där i ligger min cykelhjälm! Var är mina löpskor?? För några sekunder kunde jag bara inte förstå hur min hjälm som jag precis haft på mig kunnat hamna där?! Sinnena kom åter i bruk och jag upptäckte att jag höll i påse 117, inte 118!

Med allt på plats kunde jag äntligen börja springa och nu gällde det, skulle foten hålla?

Till en början kändes det bra, inga problem med foten och snart såg jag ryggen på Micke! Vi växlade några peppande ord och han plågades tyvärr av ryggproblem. Första varvet av tre gick bra men efter halva löpningen började foten att göra sig till känna. Jag fick inga kraftiga hugg som tidigare men det fanns där och jag tvingades sänka farten för att inte riskera något. Samtidigt började jag få kramp i höger lår och jag kände hur min löpstil alltmer liknade någon form av fylledans.

Värmen var inte olidlig men hett var det! Massor med vatten och is i stationera gick åt för att hålla tempen nere. Jag begav mig ut på det sista varvet och insåg att min sluttid inte skulle bli sensationell. Jag hade 4:19 från Helsingör i bakhuvudet och även om kuperingen på cykeln i Jönköping var betydligt tuffare så hade jag hoppas på en tid under 4:30.

Med ca 1500 meter kvar skriker Lina från sidan att jag måste spurta på slutet, jag förstod inte varför men tänkte att jag kanske var nära någonting. Hon fick mig i alla fall krama ur det sista ur kroppen på slutet och jag gick i mål efter 4:35:19.

Jag gick i alla fall i mål, jag fick min medalj och solen sken. Jag slutade på 15.e plats i M35 av 231 deltagare. Förhoppningarna var lite högre men med tanke på omständigheterna känns det helt ok.

Tävlingen erbjuder 50 kvalplatser till 70.3 VM i Nice 2019, det hade varit riktigt nice och vi bestämde oss därför för att stanna kvar på prisutdelningen i hopp om att det skulle bli en roll down. Det innebär att om en deltagare som kvalificerat sig inte tar sin plats, så rullar den vidare ner i placeringarna. 2017 hade min 21.a plats räckt till kval så vissa förhoppningar fanns där.

Efter en lång men väldigt mäktig prisutdelning kom vi till kvalplatserna. De gick åt på löpande band och förhoppningarna var i princip raderade när vi äntligen kom till min klass, M35. Sex biljetter fanns tillgängliga och några gick åt direkt. Sen lästes namn efter namn upp utan svar och vi kom allt längre ner i listan. Det var riktigt nervöst när det fanns en enda plats kvar och vi var på placering 13. Där såldes den och jag var två ynka placeringar från ett VM. Det var inget uttalat mål men visst hade det varit kul med en plats! Istället får jag glädjas åt att samlingen av 70.3 medaljer växer. 

Jag tog min familj och min fot och lämnade Jönköping för den här gången. Ett fantastiskt arrangemang som i det närmaste var fulländat!

Avslutningsvis vill jag gratulera mina klubbkamrater till väl genomförda lopp! Särskilt Jeanette Carpman och Mats Wangefors som gjorde sina första Ironman 70.3! Grattis hjältar!